Jag älskar dig, varför gör du mig illa
Det blev vinter och slentrian. Stressen och vardagen kom emellan oss, vi tappade fotfästet. Förvirringen och pressen blev för stor, men jag var aldrig hel utan dig. Jag ångrade mig redan när jag klev ut ur din port dendär decembereftermiddagen för nästan ett år sedan.
Trots smuts och skav och damm i hörnen så reste vi oss igen, du och jag. Vi blev starka ihop igen. Jag var inte skev längre, jag var säker. Vi byggde tillsammans, jag höll i spiken och du hamrade. Vi blev ett team igen. Jag lovade dig att älska dig som om jag aldrig blivit sårad tidigare, och jag höll det löftet. Jag släppte händerna från styret, blundade med övertygelsen att om jag faller - då tar du emot mig.
Jag är asfaltsskrapad nu. Mina knän blöder, det svider i händerna och dunkar i huvudet. Jag hade inte ens hjälm på mig.
Du tog inte emot mig.
Du stack pinnar i hjul som snurrade i farlig fart, och du gjorde det med vilje.
--
Jag är omplåstrad nu. Jag blöder inte längre. Men tittar man så ser man märkena du gjorde i mig. Ändå är jag här igen, jag sitter på din sida av sängen och väntar på att du ska komma hem. Jag har fortfarande ingen hjälm på mig, och cykeln är utbytt mot en enhjuling. En pinne i ett hjul nu och jag reser mig aldrig igen.
Jag älskar dig. Det kan ingen asfalt i världen ändra på.
