savannahsmiles

På onsdag ska jag sätta mig på ett tåg och åka norrut, mot snötäckta ängar, röda stugor och vita knutar.

Jag ska åka till det gula huset där det alltid är lite för varmt, till min gamla slinga för frostpromenader och den lilla kvarnen där jag alltid träffade min bästa vän innan vi gick till skolan tillsammans.

 

Vi ska ses igen på onsdag kväll, över glittrande vinglas. Tillsammans ska vi måla nya färger över de som flagnade dendär sista våren när ni vände era ryggar mot mig när jag kom gående i skolans korridorer. Vi ska sitta på ett julbord med andra gamla elever och lärare som vi inte saknat sen vi sprang ut genom de där bruna glasdörrarna för tre år sedan. På våra läppar ska det klistras leenden, i hjärnan ska det samlas frågor att ställa om nån utbildning, nån lägenhet, kanske en pojkvän och en hundvalp. Det ska ätas och drickas och bytas hövligheter, sen försvinner vi in i varsin dimma.

 

Men jag kommer att se på dig att du är skev. Att leendet inte når dit jag vet att det har nått förut. Jag vet inte om det någonsin gör det längre, men jag vet varför det blev så. Du är ensam nu. Ensam, och bitter. Jag vet och du vet att jag vet att det inte hade behövt bli såhär. Eller behövde det? Allt du hade behövt göra var att säga hej, när ingen annan gjorde det. Du hade inte behövt bry dig om vad någon annan sa - du kände ju mig. Vi var ju alltid tillsammans, eller hur? När skulle jag ha hunnit göra allt som de sa om mig, utan att du hade märkt det? Jag var aldrig på någons fest, jag var alltid med dig, på sympatidejt uppe på ett berg eller hos dina föräldrar på middag. Hur kunde du låta dem göra så mot mig? 

 

Ibland vet jag att jag var för hård mot dig. Att du inte är någon stark person som sätter ner fötter eller visar var skåp ska stå. Du har blivit för grusad och för krackelerad för det. Jag vet det, och jag visste det då. Men vi var Vänner. Vänner, sådana som du aldrig haft förut. En Vän. Det var vad du hade i mig, och det är vad du inte har någon nu. 

 

Jag tog med mig min själ hem när jag klippte våra band. För att inte låta någon kliva på mig. Det som kändes nödvändigt då kan ibland kännas överflödigt nu. Det finns fortfarande dom som kliver på mig, och dom kommer kliva på mig igen. Och många av dem betyder inte hälften av vad du betydde för mig. 

 

Vi kommer att försvinna in i varsin dimma, och kanske pratar vi inte med varandra igen. Kanske hörs vi vid något tillfälle, sporadiskt, men det kommer att försvinna. Vi gick sönder, och vi kan inte längre laga oss. 

 

 

Jag åkte förbi din egensnickrade altan i helgen.

Du som hade kunnat få mig att förstå att ett par bruna ögon inte är värda att lämna allt för. 

  

Nu är allt lämnat och altanen är färdig, men inkorgen är tom och jag är skev. Ramlar runt i höga klackar på nätterna, virar in mig i ångestlakan på dagarna. Skriver sms som inte skickas, ångrar att jag tog bort ditt nummer. Glad att det är borta. Behöver hjälp att navigera när allt är så hårt och det är så lätt att hamna fel. Kan inte manövrera det här skeppet ensam. Går på grund åter och igen, det läcker in vatten och ju mer jag öser desto värre blir det.

 

Ibland går det bra. Då lär jag mig spela nya låtar på min gitarr och vågar vara hemma fast det är kväll och lördag och du inte är här. Saknaden är ständig, men jag är inte alltid på kollisionskurs. Tänker ibland på hon som fick ta dig ifrån mig. Jag hatar henne och förstår henne, men jag vet inte vem hon är. Ibland tror jag att det är hon som är den som du är i ett förhållande med. Ibland vet jag att det är en gitarrspelande segelbåt med höga klackar. 

 

och du,

Altanen blev fin.