She would have been a sweetheart, but with punkrock manners
Idag cyklade jag upp för sjukhusvägens långa backe, tog höger och sen höger igen, för att till slut svänga vänster in till ingång 95/96. Gick ner för en lång korridor, där mina steg ekade högt mot väggarna. Svängde höger när korridoren tog slut och skylten på väggen sa mig att jag kommit dit jag skulle.
--
Väntrum, tidningarn, jaha, hejhej, kom in här och lämna din jacka, sen kan du gå in här och kissa lite i denhär koppen så väntar vi härutanför då. hej hej, lycka till.
--
Familjeplaneringen. Vilket bisarrt namn. Vi planerade inga bebisar där inne, jag, barnmorskestudenten och tanten med glasögonen som förstorade hennes ögon något enormt. Vi diskuterade inte fredagsmys eller bävernylon. Vi gjorde oss säkra på att den pytte, pytte lilla människan som levt inne i mig i 9 veckor inte lämnade några spår efter sig när den sa tack och hej för en månad sedan.
--
Jahaja, det ser ju bra ut det här, vad ska vi nu göra för att undvika att vi hamnar i den här situationen igen? Inga hormoner säger du, nejnej, okej. Det respekterar vi såklart. Är du säker? För det skulle nog gå, vet du. Finns inga hinder mot det. Men om du är säker så, då är nog den här lilla mojängen det bästa för dig. Vi stoppar in den i dig och så blir det inga bebisar förrän du tar ut den, när du är äldre och mognare och har en stabil ekonomi, och ja, en man. Det blir väl bra, visst?
--
Jo, det är säkert så. Glasögontanten har rätt. Man kan inte vara nästan-22-årig-juriststudent-med-csn och ha en liten bebis, logiken går hem hos mig med. Men om en liten del av studentsjälen vill det, då? Om man skiter i logiken och känner efter istället. Då hade jag inte velat att dendär nästan-människan skulle lämna mig för 32 dagar sedan.
--
Nu fungerar det inte på det sättet. Nu ska vi sätta in en mojäng som stoppar små nästan-människor from to happen. Och jag ska försöka göra allt det jag måste, sen vill jag bli av med mojängen och välkomna små mini människor med öppna armar.
Längtan
Jag längtar hem. Jag vill vara i pappas alldeles för varma lägenhet på Blindgatan. Jag vill höra Peter Jöbacks julskiva på repeat medan vi desperat försöker hitta plats för alla tomtarna. När vi är klara sitter det mjuka tomterumpor på bord, stolar, soffor, bokhyllor, lampor, gardinstänger och ovanpå skåpen i köket. Jag vill baka dajm med mina syskon, bråka om vem som ska ha den bästa pincetten när vi doppar de små bruna bitarna i smält choklad.
--
Jag vill promenera in till centrum med snöknarr under mina fötter, möta upp barndomsvännerna för en fika på tvåvåningscaféet med den söta föreståndarinnan. Gå i butiker och välja julklappar med omsorg. Efter lutfiskmiddagen vill jag gå min gamla tänkarrunda runt sjön, kanske springa in i han som en gång stavades med stort h som med all säkerhet är i närheten.
--
Jag vill vara hos mamma och alla katterna och bli ompysslad som bara min mamma kan. Dricka glögg och spela sällskapsspel. Ha min mamma sittande på min sängkant när jag ska sova. Låta henne stryka mig över ryggen och armarna tills jag somnar, precis som när jag var liten.
--
Jag vill inte vara fast i mitt studentrum med mina flyttlådor och min PM som aldrig kommer att bli klar om jag bara bloggar hela tiden. 4 veckor kvar. Hang in there, Josie.
Ibland så önskar jag att jag inte var en sån idiot
Jag hatar söndagsskammen. Den jag ikläder mig gång efter gång, mest för att det förväntas av mig. Om ingen vet något, bekommer det mig egentligen inte om jag kysste en främling i vindimman igårkväll. Om jag ångrar mig beror det oftast på att det inte blir som jag har tänkt mig efteråt. Att han inte visade sig vara den riddare på vit häst som jag hade tänkt mig. Det är bara brännande blickar och kommentarer som fastnar på mig.
--
Och kanske är det just därför det är så jävla lätt att ramla runt på gatorna och smaka på nya läppar varje helg. För att få lite bekräftelse på att jag visst duger, att jag inte behöver nån av er. Jag blir fast i en ond cirkel, och jag vågar inte gå in helhjärtat i nått. Jag vill inte ligga i en säng med ett stort hål i bröstet i flera månader och inte kunna äta. Inte igen.
--
Fast det kommer ju alltid finnas någon annan, eller hur? Man måste bara bestämma sig för att man vet vad man vill. Men jag har tankarna ut och in, jag vet inte vad jag vill. Och när jag väl tror att jag vet, då var det visst inte så ändå.
--
Och kanske är det just därför det är så jävla lätt att ramla runt på gatorna och smaka på nya läppar varje helg. För att få lite bekräftelse på att jag visst duger, att jag inte behöver nån av er. Jag blir fast i en ond cirkel, och jag vågar inte gå in helhjärtat i nått. Jag vill inte ligga i en säng med ett stort hål i bröstet i flera månader och inte kunna äta. Inte igen.
--
Fast det kommer ju alltid finnas någon annan, eller hur? Man måste bara bestämma sig för att man vet vad man vill. Men jag har tankarna ut och in, jag vet inte vad jag vill. Och när jag väl tror att jag vet, då var det visst inte så ändå.
--
Och jag är ledsen att jag sårat, har många gånger önskat att jag bara kunde härda ut, som jag ser så många göra hela tiden. Men min magkänsla är för stark, när den säger nej kan jag inte lura den, hur mycket jag än intalar mig själv att det här är en bra kille, han kommer inte såra mig, han är snäll och omtänksam - men han är inte rätt. Förlåt för det.
Vad jag vill när jag vet vad jag vill
Jag vill inte ha något vanligt liv. Ge mig skarpa kontraster, vitt och svart, klara gränser och starka färger. Jag vill inte leva ett liv i gråskalor och snöslask och torkad frukt. Jag vill ha passion, jag vill brinna, jag vill älska, jag vill hata, jag vill leva på gränsen till vansinne och från höghus kasta vattenballonger på förbipasserande kepsbeklädda gubbar.
Följ med mig bort från landet lagom, så kan vi flyga drakar och göra snöänglar och måla bisarra tavlor som inte ens vi själva förstår. Vi kan släppa allt vi måste, borde, skulle och bara bry oss om viljan. Du kan spela fotboll och jag kan ta det där caféjobbet. Vi kan älska livet i den enkelthet det bär med sig om man skalar bort all yta. Vi kan promenera under en stjärnbeströdd himmel på natten, eftersom det faktiskt är då man vill promenera. Vi kan leva.
Kommer du med?
