savannahsmiles

Jag hatar söndagsskammen. Den jag ikläder mig gång efter gång, mest för att det förväntas av mig. Om ingen vet något, bekommer det mig egentligen inte om jag kysste en främling i vindimman igårkväll. Om jag ångrar mig beror det oftast på att det inte blir som jag har tänkt mig efteråt. Att han inte visade sig vara den riddare på vit häst som jag hade tänkt mig. Det är bara brännande blickar och kommentarer som fastnar på mig.
--
Och kanske är det just därför det är så jävla lätt att ramla runt på gatorna och smaka på nya läppar varje helg. För att få lite bekräftelse på att jag visst duger, att jag inte behöver nån av er. Jag blir fast i en ond cirkel, och jag vågar inte gå in helhjärtat i nått. Jag vill inte ligga i en säng med ett stort hål i bröstet i flera månader och inte kunna äta. Inte igen. 
--
Fast det kommer ju alltid finnas någon annan, eller hur? Man måste bara bestämma sig för att man vet vad man vill. Men jag har tankarna ut och in, jag vet inte vad jag vill. Och när jag väl tror att jag vet, då var det visst inte så ändå.