Båtlåt
Jag åkte förbi din egensnickrade altan i helgen.
Du som fortfarande har det största antalet poster i min facebookfeed.
Som alltid hade tid att lyssna, trots att din semester rann mot sitt slut och altanen inte var färdig ännu.
Du som vågade tala om för mig när jag hade fel.
Som inte var rädd för min hårda yta och mina höga murar.
Du som hade kunnat få mig att förstå att ett par bruna ögon inte är värda att lämna allt för.
Nu är allt lämnat och altanen är färdig, men inkorgen är tom och jag är skev. Ramlar runt i höga klackar på nätterna, virar in mig i ångestlakan på dagarna. Skriver sms som inte skickas, ångrar att jag tog bort ditt nummer. Glad att det är borta. Behöver hjälp att navigera när allt är så hårt och det är så lätt att hamna fel. Kan inte manövrera det här skeppet ensam. Går på grund åter och igen, det läcker in vatten och ju mer jag öser desto värre blir det.
Ibland går det bra. Då lär jag mig spela nya låtar på min gitarr och vågar vara hemma fast det är kväll och lördag och du inte är här. Saknaden är ständig, men jag är inte alltid på kollisionskurs. Tänker ibland på hon som fick ta dig ifrån mig. Jag hatar henne och förstår henne, men jag vet inte vem hon är. Ibland tror jag att det är hon som är den som du är i ett förhållande med. Ibland vet jag att det är en gitarrspelande segelbåt med höga klackar.
och du,
Altanen blev fin.
Trackback
