CityGrossmannen
Det var en vanlig, gråkall eftermiddag för inte allt för länge sedan, då jag var ute och spatserade. Jag höll ganska högt tempo, stannade inte och matade änderna vid strandkanten, tog mig inte ens tid på hur ångan långsamt dansade över vattenytan och upp i den novemberkalla luften. Jag gick snabbt. Tog sikte på en röd tantrygg och tänkte, som jag alltid gör, att jag minsann ska komma före henne. Inte för att jag vet vart hon ska, eller ens vart jag ska, jag vet bara att jag till varje pris inte kan låta tanten vinna över mig. Så länge vi håller samma kurs ska jag ligga före henne. Jag ökar på takten och ska precis raca förbi tanten lite så där diskret, lite "Ursäkta, men jag är fortfarande ung och mina ben är ungefär lika långa som hela du, och jag är trött på att höra gnisslet från din satans rullator", typ.
Men plötsligt hände något som får mig ur balans. Jag är inte en balanserad person, tro inte det. Jag är egentligen världens mest obalanserade person. Men jag blir inte distraherad av löjliga saker när jag precis ska raca förbi rödjackade tanter. Jag är en sån människa som går och stirrar ner i backen när jag är ute och går. Jag borrar ner huvudet, sticker händerna i trenchfickorna och går tills jag har nått mitt mål helt enkelt. Oftast med någon random popkille sjungandes på volym max i öronen dessutom. Ganska svårdistraherad med andra ord. Men inte nu.
Av någon anledning lyfter jag blicken från marken precis när jag är i det mest kritiska ögonblicket av min omkörning, och mina ögon fastnar istället på ett par andra ögon. Ja, de fastnar faktiskt. Personen i fråga låser mina ögon i sina, låter mig inte vika ner med blicken som jag skulle ha gjort vilken annan random dag som helst. De fastnar. Inte en millimeter låter han mig få. För det är en han. Jag kan se det eftersom vi fortfarande är tillräckligt långt ifrån varandra. En helt vanlig svennekille. Jeans, svart jacka, okarekaristiskt medelhavsmörkt hår, bruna ögon. Ja, bruna. I handen håller han en CityGross kasse. Jag minns att jag funderade på vad han hade handlat. Jag ville veta.
Ögonblicket, för ja, i efterhand inser jag att det bara var ett ögonblick som mina ögon fastnade i hans, var förbi. Han vek ner blicken. Jag vek ner blicken. Tillbaka till asfalten. Räknar sprickor. Vi har fortfarande inte passerat varandra. Vi går och går, och herregud, hur långsamt kan man gå egentligen? Sen kommer vi till detdär kritiska ögonblicket, ni vet, när man passerar en främling och MÅSTE söka ögonkontakt, inte för att man vill säga nått, utan just för att man måste. Det är en allmän norm att man söker ögonkontakt med främligen som för att säga att "Ja, jag ser dig, och du ser mig", end of story. Jag sneglar upp. Ser att han också sneglar. Ler lite. Ler tillbaka. Rodnar.
Resten av promenaden går lätt.
