savannahsmiles

Den första snön ligger på marken, knarrar under fötterna på människorna som jäktar förbi utanför fönstret. Det tidiga vintermörkret sänker sig sakta över staden, det är kallt, stjärnklart. Brasan sprakar i öppna spisen och tekoppen värmer mina händer medan jag stilla betraktar stressen på gatan, och jag undrar, Mannen med den långa rocken och portföljen av skinn, ser han att snöflingorna som sakta smälter på hans begynnande flint har formen av sköra fjärilsvingar? Trebarnsmamman som sliter med barnen på väg hem från dagis, har hon tid att känna att det luktar kåda från julgranarna som står uppställda i ojämna rader längs stängslet vid snabbköpet?

Ibland vill jag bara gå ut och visa för Naturen att det inte är förgäves. Att jag ser att snötäcket på träden ser ut som pepparkaksglasyr och att jag visst hör att domherrarna har kommit tillbaka. Visa för människorna att jag inte måste vara som de vill att jag ska vara. Att jag kan dansa på gatorna och låta snöflingorna smälta på min utsträckta tunga. Göra snöänglar på torget, pynta en julgran och ställa utanför kommunhuset, sträcka mina armar mot himmelen och hoppa så högt jag kan och aldrig landa igen.

Bara för att ibland kliar det så i själen att jag måste göra något annorlunda. Idag kliade det lite extra, och jag gjorde något jag inte gjort på länge. Jag skrev.