Bara för din skull
Jag hatar att sakna. Saknaden är den värsta känslan i mitt bibliotek av känslor. Den bor i vanliga fall i en svart burk med guldigt lock, inlåst i ett kassaskåp i bibliotekets bakre regioner. Vill man släppa ut innehåller i den burken måste man få tag på nyckeln till kassaskåpet först. Bara det brukar vara en utmaning, men nu är helt plötsligt burkens hela innehåll uttömt och den svarta färgen har klistrat sig fast på resten av burkarna och askarna i känslobiblioteket.
*
Den svarta färgen är svår att skaka av sig och lika svår att ignorera. Den bildar en stor klump i min mage och min hals som vägrar ge med sig, utom när den så snart ett tillfälle uppenbarar sig släpper iväg lite hulkande och tårar. I bilen, oftast. På väg hem. Eller hemma. I Ensamheten. Inte så ofta på jobbet. På jobbet fajtas jag med den svarta färgen så att mina knogar blir blodiga och mitt huvud helt slut. Ändå kan jag aldrig sova längre.
*
Du fattas mig så innerligt mycket. Jag saknar allt med dig. Jag saknar din värme bredvid min, dina ögon när du ler, ditt glada humör, till och med dina illaluktande fotbollskläder.
*
Jag hatar att inte få vara nära dig hela tiden längre. Och jag hatar att det behövs svart saknad för att jag ska förstå att jag älskar dig med allt som är jag, att inget i hela världen kan mäta sig med den kärlek jag bär omkring på som är reserverad bara för dig.
*
Jag är rädd. Jag är rädd att vi ska tappa bort varandra, att jag inte ska komma ihåg allt dethär när vi är nära igen. Jag önskar så att livet är snällt mot oss, så att vi kan klamra oss fast i varandra och kärleken fast att det blåser isande kalla vindar emellanåt. För jag vet, att om det inte blir så, då kommer det svarta att bli en del av inredningen i biblioteket, och inget kommer någonsin vara så nära och så äkta igen.
Kommentarer
Trackback
