savannahsmiles

Pendeln söderut. Förort. Första intrycket - ett sjukhuskomplex, stort som en medelstor by i Norrland. Bakom de tusentals fönstren avklaras människoöden på löpande band. Han i bandet, med bloggen, han som snart kommer att dö. Han har varit här. Fasaden bjuder på genomgående grå betong, som då och då bryts igenom av fönsterfoder i marinblått. Nån sa att det ska föreställa skärgården, men det är en tvivelaktig liknelse. 

 

I höghusen bortom tågspåret blandas socialt utanförskap med framtida höginkomsttagare. Blandningen skapar den välkomnande känslan av ödmjukhet som är en slående del av områdets identitet. Här finns ingen fucking tävlingsmentalitet, här är du inte bättre än någon annan för att du har fler AB. Det är därför jag känner mig så tillfreds, när mina nån-gång-vita converse möter den vårdammiga asfalten på väg mot huset dit min allra bästa barndomsvän flyttat. Som att hitta hem.

 

Han möter som alltid med en öppen dörr och ett leende. Genuin. Han ställer frågor och lyssnar på mina svar. Allt är ordnat för att vi ska få en trevlig kväll. Fina, fina vän, vad jag får skuldkänslor av att ditt sällskap bara är en underordnad anledning till mitt besök. 

 

Vårens första solstrålar har börjat värma de svartgröna gräsmattorna bredvid närbutiken, och precis som när vi bara bodde två stenkast från varandra tar vi en promenad. Luften är sådär frisk och luktar rent som den bara för innan björkarna har börjat blomma. Stegen styrs mot fotbollsplanen, och när vi står med skinnjackeryggarna lutade mot omklädningsrummens tegelvägg kan jag inte hjälpa att tända en cigarett och ta ett djupt bloss, fast jag vet att du misstycker. Knuten av nervositet i magen lättar genast lite och jag drar ännu ett bloss. Sedan, som sprungen ur marken, står han bara där. Han med blicken. Han som inte, verkligen inte, är min typ. Och ännu en gång har jag tappat fotfästet.