Shot to the stars!
Om det är något jag tar med mig från den här Londonvistelsen, så är det övertygelsen om att jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan nå precis vart jag vill. Allt jag behöver göra är att sikta, jobba och drömma stort.
Nöj dig inte. Låt ingen begränsa dig. Jobba hårt. Våga stå på egna ben och gå din egen väg. Satsa!
Du får inte falla in i ditt vanliga mönster igen. Det är tryggt och bekvämt, men livet då? Det finns så mycket, mycket mer ute där. Det gäller bara att ha modet att hämta hem det. Du kan göra det, det vet du. Sverige och tryggheten finns kvar, och den ska ingenstans. Det finns alltid en möjlighet att vända hem och leva ett lugnt liv.
Tänk på alla intryck, alla människor, alla avtryck de lämnar på dig. Allt du kan se, lära dig, utvecklas till att bli. Tänk på London, New York, Tel Aviv. Dröm stort, låt inget och ingen begränsa dig, någonsin.
Var inte i en relation.
Varför skulle det inte kunna vara jag?
Om du vill ha en idiot, lägg din hand i min
Pendeln söderut. Förort. Första intrycket - ett sjukhuskomplex, stort som en medelstor by i Norrland. Bakom de tusentals fönstren avklaras människoöden på löpande band. Han i bandet, med bloggen, han som snart kommer att dö. Han har varit här. Fasaden bjuder på genomgående grå betong, som då och då bryts igenom av fönsterfoder i marinblått. Nån sa att det ska föreställa skärgården, men det är en tvivelaktig liknelse.
I höghusen bortom tågspåret blandas socialt utanförskap med framtida höginkomsttagare. Blandningen skapar den välkomnande känslan av ödmjukhet som är en slående del av områdets identitet. Här finns ingen fucking tävlingsmentalitet, här är du inte bättre än någon annan för att du har fler AB. Det är därför jag känner mig så tillfreds, när mina nån-gång-vita converse möter den vårdammiga asfalten på väg mot huset dit min allra bästa barndomsvän flyttat. Som att hitta hem.
Han möter som alltid med en öppen dörr och ett leende. Genuin. Han ställer frågor och lyssnar på mina svar. Allt är ordnat för att vi ska få en trevlig kväll. Fina, fina vän, vad jag får skuldkänslor av att ditt sällskap bara är en underordnad anledning till mitt besök.
Vårens första solstrålar har börjat värma de svartgröna gräsmattorna bredvid närbutiken, och precis som när vi bara bodde två stenkast från varandra tar vi en promenad. Luften är sådär frisk och luktar rent som den bara för innan björkarna har börjat blomma. Stegen styrs mot fotbollsplanen, och när vi står med skinnjackeryggarna lutade mot omklädningsrummens tegelvägg kan jag inte hjälpa att tända en cigarett och ta ett djupt bloss, fast jag vet att du misstycker. Knuten av nervositet i magen lättar genast lite och jag drar ännu ett bloss. Sedan, som sprungen ur marken, står han bara där. Han med blicken. Han som inte, verkligen inte, är min typ. Och ännu en gång har jag tappat fotfästet.
De sedan länge förlorade vännerna
På onsdag ska jag sätta mig på ett tåg och åka norrut, mot snötäckta ängar, röda stugor och vita knutar.
Jag ska åka till det gula huset där det alltid är lite för varmt, till min gamla slinga för frostpromenader och den lilla kvarnen där jag alltid träffade min bästa vän innan vi gick till skolan tillsammans.
Vi ska ses igen på onsdag kväll, över glittrande vinglas. Tillsammans ska vi måla nya färger över de som flagnade dendär sista våren när ni vände era ryggar mot mig när jag kom gående i skolans korridorer. Vi ska sitta på ett julbord med andra gamla elever och lärare som vi inte saknat sen vi sprang ut genom de där bruna glasdörrarna för tre år sedan. På våra läppar ska det klistras leenden, i hjärnan ska det samlas frågor att ställa om nån utbildning, nån lägenhet, kanske en pojkvän och en hundvalp. Det ska ätas och drickas och bytas hövligheter, sen försvinner vi in i varsin dimma.
Men jag kommer att se på dig att du är skev. Att leendet inte når dit jag vet att det har nått förut. Jag vet inte om det någonsin gör det längre, men jag vet varför det blev så. Du är ensam nu. Ensam, och bitter. Jag vet och du vet att jag vet att det inte hade behövt bli såhär. Eller behövde det? Allt du hade behövt göra var att säga hej, när ingen annan gjorde det. Du hade inte behövt bry dig om vad någon annan sa - du kände ju mig. Vi var ju alltid tillsammans, eller hur? När skulle jag ha hunnit göra allt som de sa om mig, utan att du hade märkt det? Jag var aldrig på någons fest, jag var alltid med dig, på sympatidejt uppe på ett berg eller hos dina föräldrar på middag. Hur kunde du låta dem göra så mot mig?
Ibland vet jag att jag var för hård mot dig. Att du inte är någon stark person som sätter ner fötter eller visar var skåp ska stå. Du har blivit för grusad och för krackelerad för det. Jag vet det, och jag visste det då. Men vi var Vänner. Vänner, sådana som du aldrig haft förut. En Vän. Det var vad du hade i mig, och det är vad du inte har någon nu.
Jag tog med mig min själ hem när jag klippte våra band. För att inte låta någon kliva på mig. Det som kändes nödvändigt då kan ibland kännas överflödigt nu. Det finns fortfarande dom som kliver på mig, och dom kommer kliva på mig igen. Och många av dem betyder inte hälften av vad du betydde för mig.
Vi kommer att försvinna in i varsin dimma, och kanske pratar vi inte med varandra igen. Kanske hörs vi vid något tillfälle, sporadiskt, men det kommer att försvinna. Vi gick sönder, och vi kan inte längre laga oss.
Båtlåt
Jag åkte förbi din egensnickrade altan i helgen.
Du som fortfarande har det största antalet poster i min facebookfeed.
Som alltid hade tid att lyssna, trots att din semester rann mot sitt slut och altanen inte var färdig ännu.
Du som vågade tala om för mig när jag hade fel.
Som inte var rädd för min hårda yta och mina höga murar.
Du som hade kunnat få mig att förstå att ett par bruna ögon inte är värda att lämna allt för.
Nu är allt lämnat och altanen är färdig, men inkorgen är tom och jag är skev. Ramlar runt i höga klackar på nätterna, virar in mig i ångestlakan på dagarna. Skriver sms som inte skickas, ångrar att jag tog bort ditt nummer. Glad att det är borta. Behöver hjälp att navigera när allt är så hårt och det är så lätt att hamna fel. Kan inte manövrera det här skeppet ensam. Går på grund åter och igen, det läcker in vatten och ju mer jag öser desto värre blir det.
Ibland går det bra. Då lär jag mig spela nya låtar på min gitarr och vågar vara hemma fast det är kväll och lördag och du inte är här. Saknaden är ständig, men jag är inte alltid på kollisionskurs. Tänker ibland på hon som fick ta dig ifrån mig. Jag hatar henne och förstår henne, men jag vet inte vem hon är. Ibland tror jag att det är hon som är den som du är i ett förhållande med. Ibland vet jag att det är en gitarrspelande segelbåt med höga klackar.
och du,
Altanen blev fin.
Bara för din skull
Jag hatar att sakna. Saknaden är den värsta känslan i mitt bibliotek av känslor. Den bor i vanliga fall i en svart burk med guldigt lock, inlåst i ett kassaskåp i bibliotekets bakre regioner. Vill man släppa ut innehåller i den burken måste man få tag på nyckeln till kassaskåpet först. Bara det brukar vara en utmaning, men nu är helt plötsligt burkens hela innehåll uttömt och den svarta färgen har klistrat sig fast på resten av burkarna och askarna i känslobiblioteket.
*
Den svarta färgen är svår att skaka av sig och lika svår att ignorera. Den bildar en stor klump i min mage och min hals som vägrar ge med sig, utom när den så snart ett tillfälle uppenbarar sig släpper iväg lite hulkande och tårar. I bilen, oftast. På väg hem. Eller hemma. I Ensamheten. Inte så ofta på jobbet. På jobbet fajtas jag med den svarta färgen så att mina knogar blir blodiga och mitt huvud helt slut. Ändå kan jag aldrig sova längre.
*
Du fattas mig så innerligt mycket. Jag saknar allt med dig. Jag saknar din värme bredvid min, dina ögon när du ler, ditt glada humör, till och med dina illaluktande fotbollskläder.
*
Jag hatar att inte få vara nära dig hela tiden längre. Och jag hatar att det behövs svart saknad för att jag ska förstå att jag älskar dig med allt som är jag, att inget i hela världen kan mäta sig med den kärlek jag bär omkring på som är reserverad bara för dig.
*
Jag är rädd. Jag är rädd att vi ska tappa bort varandra, att jag inte ska komma ihåg allt dethär när vi är nära igen. Jag önskar så att livet är snällt mot oss, så att vi kan klamra oss fast i varandra och kärleken fast att det blåser isande kalla vindar emellanåt. För jag vet, att om det inte blir så, då kommer det svarta att bli en del av inredningen i biblioteket, och inget kommer någonsin vara så nära och så äkta igen.
Jag älskar dig, varför gör du mig illa
Det blev vinter och slentrian. Stressen och vardagen kom emellan oss, vi tappade fotfästet. Förvirringen och pressen blev för stor, men jag var aldrig hel utan dig. Jag ångrade mig redan när jag klev ut ur din port dendär decembereftermiddagen för nästan ett år sedan.
Trots smuts och skav och damm i hörnen så reste vi oss igen, du och jag. Vi blev starka ihop igen. Jag var inte skev längre, jag var säker. Vi byggde tillsammans, jag höll i spiken och du hamrade. Vi blev ett team igen. Jag lovade dig att älska dig som om jag aldrig blivit sårad tidigare, och jag höll det löftet. Jag släppte händerna från styret, blundade med övertygelsen att om jag faller - då tar du emot mig.
Jag är asfaltsskrapad nu. Mina knän blöder, det svider i händerna och dunkar i huvudet. Jag hade inte ens hjälm på mig.
Du tog inte emot mig.
Du stack pinnar i hjul som snurrade i farlig fart, och du gjorde det med vilje.
--
Jag är omplåstrad nu. Jag blöder inte längre. Men tittar man så ser man märkena du gjorde i mig. Ändå är jag här igen, jag sitter på din sida av sängen och väntar på att du ska komma hem. Jag har fortfarande ingen hjälm på mig, och cykeln är utbytt mot en enhjuling. En pinne i ett hjul nu och jag reser mig aldrig igen.
Jag älskar dig. Det kan ingen asfalt i världen ändra på.
She would have been a sweetheart, but with punkrock manners
Idag cyklade jag upp för sjukhusvägens långa backe, tog höger och sen höger igen, för att till slut svänga vänster in till ingång 95/96. Gick ner för en lång korridor, där mina steg ekade högt mot väggarna. Svängde höger när korridoren tog slut och skylten på väggen sa mig att jag kommit dit jag skulle.
--
Väntrum, tidningarn, jaha, hejhej, kom in här och lämna din jacka, sen kan du gå in här och kissa lite i denhär koppen så väntar vi härutanför då. hej hej, lycka till.
--
Familjeplaneringen. Vilket bisarrt namn. Vi planerade inga bebisar där inne, jag, barnmorskestudenten och tanten med glasögonen som förstorade hennes ögon något enormt. Vi diskuterade inte fredagsmys eller bävernylon. Vi gjorde oss säkra på att den pytte, pytte lilla människan som levt inne i mig i 9 veckor inte lämnade några spår efter sig när den sa tack och hej för en månad sedan.
--
Jahaja, det ser ju bra ut det här, vad ska vi nu göra för att undvika att vi hamnar i den här situationen igen? Inga hormoner säger du, nejnej, okej. Det respekterar vi såklart. Är du säker? För det skulle nog gå, vet du. Finns inga hinder mot det. Men om du är säker så, då är nog den här lilla mojängen det bästa för dig. Vi stoppar in den i dig och så blir det inga bebisar förrän du tar ut den, när du är äldre och mognare och har en stabil ekonomi, och ja, en man. Det blir väl bra, visst?
--
Jo, det är säkert så. Glasögontanten har rätt. Man kan inte vara nästan-22-årig-juriststudent-med-csn och ha en liten bebis, logiken går hem hos mig med. Men om en liten del av studentsjälen vill det, då? Om man skiter i logiken och känner efter istället. Då hade jag inte velat att dendär nästan-människan skulle lämna mig för 32 dagar sedan.
--
Nu fungerar det inte på det sättet. Nu ska vi sätta in en mojäng som stoppar små nästan-människor from to happen. Och jag ska försöka göra allt det jag måste, sen vill jag bli av med mojängen och välkomna små mini människor med öppna armar.
Längtan
Jag längtar hem. Jag vill vara i pappas alldeles för varma lägenhet på Blindgatan. Jag vill höra Peter Jöbacks julskiva på repeat medan vi desperat försöker hitta plats för alla tomtarna. När vi är klara sitter det mjuka tomterumpor på bord, stolar, soffor, bokhyllor, lampor, gardinstänger och ovanpå skåpen i köket. Jag vill baka dajm med mina syskon, bråka om vem som ska ha den bästa pincetten när vi doppar de små bruna bitarna i smält choklad.
--
Jag vill promenera in till centrum med snöknarr under mina fötter, möta upp barndomsvännerna för en fika på tvåvåningscaféet med den söta föreståndarinnan. Gå i butiker och välja julklappar med omsorg. Efter lutfiskmiddagen vill jag gå min gamla tänkarrunda runt sjön, kanske springa in i han som en gång stavades med stort h som med all säkerhet är i närheten.
--
Jag vill vara hos mamma och alla katterna och bli ompysslad som bara min mamma kan. Dricka glögg och spela sällskapsspel. Ha min mamma sittande på min sängkant när jag ska sova. Låta henne stryka mig över ryggen och armarna tills jag somnar, precis som när jag var liten.
--
Jag vill inte vara fast i mitt studentrum med mina flyttlådor och min PM som aldrig kommer att bli klar om jag bara bloggar hela tiden. 4 veckor kvar. Hang in there, Josie.
Ibland så önskar jag att jag inte var en sån idiot
Jag hatar söndagsskammen. Den jag ikläder mig gång efter gång, mest för att det förväntas av mig. Om ingen vet något, bekommer det mig egentligen inte om jag kysste en främling i vindimman igårkväll. Om jag ångrar mig beror det oftast på att det inte blir som jag har tänkt mig efteråt. Att han inte visade sig vara den riddare på vit häst som jag hade tänkt mig. Det är bara brännande blickar och kommentarer som fastnar på mig.
--
Och kanske är det just därför det är så jävla lätt att ramla runt på gatorna och smaka på nya läppar varje helg. För att få lite bekräftelse på att jag visst duger, att jag inte behöver nån av er. Jag blir fast i en ond cirkel, och jag vågar inte gå in helhjärtat i nått. Jag vill inte ligga i en säng med ett stort hål i bröstet i flera månader och inte kunna äta. Inte igen.
--
Fast det kommer ju alltid finnas någon annan, eller hur? Man måste bara bestämma sig för att man vet vad man vill. Men jag har tankarna ut och in, jag vet inte vad jag vill. Och när jag väl tror att jag vet, då var det visst inte så ändå.
--
Och kanske är det just därför det är så jävla lätt att ramla runt på gatorna och smaka på nya läppar varje helg. För att få lite bekräftelse på att jag visst duger, att jag inte behöver nån av er. Jag blir fast i en ond cirkel, och jag vågar inte gå in helhjärtat i nått. Jag vill inte ligga i en säng med ett stort hål i bröstet i flera månader och inte kunna äta. Inte igen.
--
Fast det kommer ju alltid finnas någon annan, eller hur? Man måste bara bestämma sig för att man vet vad man vill. Men jag har tankarna ut och in, jag vet inte vad jag vill. Och när jag väl tror att jag vet, då var det visst inte så ändå.
--
Och jag är ledsen att jag sårat, har många gånger önskat att jag bara kunde härda ut, som jag ser så många göra hela tiden. Men min magkänsla är för stark, när den säger nej kan jag inte lura den, hur mycket jag än intalar mig själv att det här är en bra kille, han kommer inte såra mig, han är snäll och omtänksam - men han är inte rätt. Förlåt för det.
Vad jag vill när jag vet vad jag vill
Jag vill inte ha något vanligt liv. Ge mig skarpa kontraster, vitt och svart, klara gränser och starka färger. Jag vill inte leva ett liv i gråskalor och snöslask och torkad frukt. Jag vill ha passion, jag vill brinna, jag vill älska, jag vill hata, jag vill leva på gränsen till vansinne och från höghus kasta vattenballonger på förbipasserande kepsbeklädda gubbar.
Följ med mig bort från landet lagom, så kan vi flyga drakar och göra snöänglar och måla bisarra tavlor som inte ens vi själva förstår. Vi kan släppa allt vi måste, borde, skulle och bara bry oss om viljan. Du kan spela fotboll och jag kan ta det där caféjobbet. Vi kan älska livet i den enkelthet det bär med sig om man skalar bort all yta. Vi kan promenera under en stjärnbeströdd himmel på natten, eftersom det faktiskt är då man vill promenera. Vi kan leva.
Kommer du med?
If you fall hard, I fall harder
Jag saknar dig. <3
Istappstankar
Den första snön ligger på marken, knarrar under fötterna på människorna som jäktar förbi utanför fönstret. Det tidiga vintermörkret sänker sig sakta över staden, det är kallt, stjärnklart. Brasan sprakar i öppna spisen och tekoppen värmer mina händer medan jag stilla betraktar stressen på gatan, och jag undrar, Mannen med den långa rocken och portföljen av skinn, ser han att snöflingorna som sakta smälter på hans begynnande flint har formen av sköra fjärilsvingar? Trebarnsmamman som sliter med barnen på väg hem från dagis, har hon tid att känna att det luktar kåda från julgranarna som står uppställda i ojämna rader längs stängslet vid snabbköpet?
Ibland vill jag bara gå ut och visa för Naturen att det inte är förgäves. Att jag ser att snötäcket på träden ser ut som pepparkaksglasyr och att jag visst hör att domherrarna har kommit tillbaka. Visa för människorna att jag inte måste vara som de vill att jag ska vara. Att jag kan dansa på gatorna och låta snöflingorna smälta på min utsträckta tunga. Göra snöänglar på torget, pynta en julgran och ställa utanför kommunhuset, sträcka mina armar mot himmelen och hoppa så högt jag kan och aldrig landa igen.
Bara för att ibland kliar det så i själen att jag måste göra något annorlunda. Idag kliade det lite extra, och jag gjorde något jag inte gjort på länge. Jag skrev.
Ibland vill jag bara gå ut och visa för Naturen att det inte är förgäves. Att jag ser att snötäcket på träden ser ut som pepparkaksglasyr och att jag visst hör att domherrarna har kommit tillbaka. Visa för människorna att jag inte måste vara som de vill att jag ska vara. Att jag kan dansa på gatorna och låta snöflingorna smälta på min utsträckta tunga. Göra snöänglar på torget, pynta en julgran och ställa utanför kommunhuset, sträcka mina armar mot himmelen och hoppa så högt jag kan och aldrig landa igen.
Bara för att ibland kliar det så i själen att jag måste göra något annorlunda. Idag kliade det lite extra, och jag gjorde något jag inte gjort på länge. Jag skrev.
CityGrossmannen
Det var en vanlig, gråkall eftermiddag för inte allt för länge sedan, då jag var ute och spatserade. Jag höll ganska högt tempo, stannade inte och matade änderna vid strandkanten, tog mig inte ens tid på hur ångan långsamt dansade över vattenytan och upp i den novemberkalla luften. Jag gick snabbt. Tog sikte på en röd tantrygg och tänkte, som jag alltid gör, att jag minsann ska komma före henne. Inte för att jag vet vart hon ska, eller ens vart jag ska, jag vet bara att jag till varje pris inte kan låta tanten vinna över mig. Så länge vi håller samma kurs ska jag ligga före henne. Jag ökar på takten och ska precis raca förbi tanten lite så där diskret, lite "Ursäkta, men jag är fortfarande ung och mina ben är ungefär lika långa som hela du, och jag är trött på att höra gnisslet från din satans rullator", typ.
Men plötsligt hände något som får mig ur balans. Jag är inte en balanserad person, tro inte det. Jag är egentligen världens mest obalanserade person. Men jag blir inte distraherad av löjliga saker när jag precis ska raca förbi rödjackade tanter. Jag är en sån människa som går och stirrar ner i backen när jag är ute och går. Jag borrar ner huvudet, sticker händerna i trenchfickorna och går tills jag har nått mitt mål helt enkelt. Oftast med någon random popkille sjungandes på volym max i öronen dessutom. Ganska svårdistraherad med andra ord. Men inte nu.
Av någon anledning lyfter jag blicken från marken precis när jag är i det mest kritiska ögonblicket av min omkörning, och mina ögon fastnar istället på ett par andra ögon. Ja, de fastnar faktiskt. Personen i fråga låser mina ögon i sina, låter mig inte vika ner med blicken som jag skulle ha gjort vilken annan random dag som helst. De fastnar. Inte en millimeter låter han mig få. För det är en han. Jag kan se det eftersom vi fortfarande är tillräckligt långt ifrån varandra. En helt vanlig svennekille. Jeans, svart jacka, okarekaristiskt medelhavsmörkt hår, bruna ögon. Ja, bruna. I handen håller han en CityGross kasse. Jag minns att jag funderade på vad han hade handlat. Jag ville veta.
Ögonblicket, för ja, i efterhand inser jag att det bara var ett ögonblick som mina ögon fastnade i hans, var förbi. Han vek ner blicken. Jag vek ner blicken. Tillbaka till asfalten. Räknar sprickor. Vi har fortfarande inte passerat varandra. Vi går och går, och herregud, hur långsamt kan man gå egentligen? Sen kommer vi till detdär kritiska ögonblicket, ni vet, när man passerar en främling och MÅSTE söka ögonkontakt, inte för att man vill säga nått, utan just för att man måste. Det är en allmän norm att man söker ögonkontakt med främligen som för att säga att "Ja, jag ser dig, och du ser mig", end of story. Jag sneglar upp. Ser att han också sneglar. Ler lite. Ler tillbaka. Rodnar.
Resten av promenaden går lätt.
Under all denhär ytan, finns nått du aldrig kommer få se
En gång var jag en mörk, svår historia. Jag var en såndär tung, alldeles för invecklad bok som ingen orkar läsa. Man kommer till sidan 20, sen har man tappat lusten. Man fortsätter läsa till sidan 43, men man blir liksom aldrig insläppt så tillslut slänger man detdär jävla bokhelvetet dit pepparn växer och förbannar författare som använder alldeles för pretantiösa beskrivningar och bokförlag som trycker böcker med alldeles för litet typsnitt. Sen går man vidare med sitt T-shirts-från-H&M-liv och funderar på om man inte borde skaffa konsumkort i alla fall. Ibland tänker man på dendär boken, och att man kanske borde ha läst den i alla fall. Inte för att man vill, utan för att boken inte ska få vinna.
Men denhär boken tröttnade på att aldrig bli läst. Boken bytte upp sig; flashigare omslag, större typsnitt, fler bilder. Smaskigare titel. Samma innehåll, såklart, men inlindat i en romantisk, stereotyp, noggrant härmad metafor, tillräckligt otydlig för att konsumkortsinnehavarna ska tro att vad de läser är vanlig novell av ytterligare en B-kändis som griper sista utvägen för att hänga kvar på Stureplan ett tag till. Boken hittas numera i pockethyllan för kiosklittertur, 49:- för två. Envist sitter den där, med hundöron och stötta hörn, och längtar efter att någon ska förstå att allt inte alltid är vad det ser ut att vara.
Men denhär boken tröttnade på att aldrig bli läst. Boken bytte upp sig; flashigare omslag, större typsnitt, fler bilder. Smaskigare titel. Samma innehåll, såklart, men inlindat i en romantisk, stereotyp, noggrant härmad metafor, tillräckligt otydlig för att konsumkortsinnehavarna ska tro att vad de läser är vanlig novell av ytterligare en B-kändis som griper sista utvägen för att hänga kvar på Stureplan ett tag till. Boken hittas numera i pockethyllan för kiosklittertur, 49:- för två. Envist sitter den där, med hundöron och stötta hörn, och längtar efter att någon ska förstå att allt inte alltid är vad det ser ut att vara.
